Mitt namn är Pernilla Öberg och jag är född 1969. Jag bor på västkusten strax utanför Falkenberg tillsammans med min man Håkan och våra två barn Emil född -98 och Emma född -99.

1987 startade min syster ett inredningsföretag och under ca 20 år har vi varit delägare i Stil & Trend Inredning AB www.stilotrend.com

Vi är uppväxta i vår pappas tapetserareverkstad bland möbler och tyger och pappa har idag sin verkstad i vår butik på Holgersgatan i Falkenberg. Vi inreder privat & offentlig miljö och i sortimentet finns kvalitetsmöbler, inredningtyger & acessoarer från ledande designers. Min nisch är inredningssömnad baserad på tapetserarmästare-teknikerna och där ingår bland annat tillverkning och montering av stiluppsättningar och andra inredningsdetaljer. Vi skapar individuella miljöer med tyger & möbler, allt efter kundens önskemål! Har du sett Mija i Bygglov så vet du hur jag jobbar.

Jag gick 4-årigt Tekniskt gymnasium med bygginriktning och tog examen 1989. Därefter jobbade jag under ett år som byggnadsinspektör på Falkenbergs Stadsarkitektkontor. Jag har sedan dess hunnit med ett år i underbara Florens för att lära mig italienska och ett halvår i Paris för att bättra på min franska och få inredningsinspiration.

2001 valde jag att sälja större delen av mitt ägande av Stil & Trend till min svåger för att starta mitt lilla föreläsningsföretag Själens Kemi och få mer tid till att samla fakta om affektiva sjukdomar, intervjua forskare, bygga den här websajten och föreläsa i ämnet Själens Kemi & Kroppens Psykologi! Jag jobbar dock kvar i företaget någon dag i veckan och det är härlig avkoppling att arbeta med tyger och inredningsdetaljer som kontrast till neurobiologiska forskarrapporter mm.

Engagemanget kring fakta om affektiva tillstånd, neurobiologi och vår själs kemi kom sig av att mitt liv under ca 20 år bitvis har vänts upp & ned på grund av att jag psykiskt och fysiskt påverkas kraftigt runt min mens - dessa samband har tagit lång tid att inse och mitt sociala liv, mina relationer, min utbildning och mitt arbete har blivit lidande. Tillståndet förvärrades kraftigt efter mitt andra barns födelse i oktober 1999 och jag blev tillslut så dålig att jag var nära att ta mitt liv! Jag hade ingen aning om att jag i själva verket var fysiskt sjuk och det är skrämmande när jag idag tänker tillbaka på hur illa det kunde ha gått, trots att det idag finns avancerad forskning kring biologin bakom affektiva sjukdomar.

Varför nådde inte denna forskning mig långt tidigare och varför satt mina fördomar så djupt rotade att de kvävde vetenskapen och gjorde mig skräckslagen inför att söka och ta den hjälp som till sist ordinerades?

Och om jag, som hade alla förutsättningar för att ha en bra tillvaro kunde blir så sjuk, hur är det då för dem som redan är hårt drabbade och lever under jobbiga förhållanden? Vad för de för chans i livet förutom skuld och kritik? Min människosyn har ändrats dramatiskt sedan jag fick nya insikter om att det inte alltid är så enkelt att ta sig i kragen eller att tänka positivt och göra bra val eftersom det i grund och botten handlar om fysiska faktorer! En enormt stor grupp människor lider, många av dem redan hårt ansatta på grund av svåra sociala förhållanden. Andra har det som mig - en fasad att hålla utåt. Gemensamt för oss är att våra liv sätts på spel genom okunskapen i samhället!

Hjälpen för mig fanns i form av SSRI-medicinen sertralin i kombination med kognitiv beteendeterapi och jag fick livet tillbaka när jag efter stor tvekan bestämde mig för att ge medicineringen en chans. Jag blev samtidigt så chockad över den bristfälliga informationen om fysiken bakom affektiv sjukdom att jag bestämde mig för att börja föreläsa om det. Mitt engagemang blev mycket starkt och jag började jobba mer än vad kroppen klarade av. Det blev många sena nätter med artikelskrivande till ibland 4 på morgonen, jag åt oftast på språng och det blev mycket resande. Det var en fantastisk och inspirerande tid och jag stortrivdes i min nya roll! Nobelpristagaren i medicinår 2000 professor Arvid Carlsson tog sig tid och faktagranskade mina artiklar kring neurobiologi & mående här på serotonin.nu och flera andra framstående forskare gav mig stt stöd. Det var en fantastisk upplevelse. Min projekt kring faktaboken Själens Kemi & Kroppens Psykologi började ta form och jag fick klartecken från en del sponsorer för att kunna skriva den. Ambitionen var stor men hjärnan orkade dock inte med tempot. Medicinbyte gjordes till paroxetin men jag åkte ännu djupare ner. Tröttheten blev övermäktig och jag gick under kort tid upp ca 20 kg i vikt. I slutet på 2003 kom mitt livs värsta psykiska krasch och jag åkte så djupt ner att jag kände att jag inte ville eller orkade leva mer trots att mitt liv ju var precis så som jag önskade mig. Allt arbete avstannade...

Mitt tillstånd blev kritiskt och jag lades in på psyket i Varberg för 10 el-chocksbehandlingar. Måendet började vända till det bättre men minnet fick sig en rejäl törn. Det är vanligt att få minnesluckor under el-behandlingstiden men mina minnesproblem blev större än så. De senaste årens intensiva efterforskningar kring affektiv sjukdom var som bortblåsta. Jag mindes bara diffust vad jag arbetat med och jag hade inga minnen då jag tittade på allt mitt material i mitt arbetsrum. Det hela var en jobbig och tung upplevelse, jag förstod att det var mycket jag inte mindes och jag blev i vardagslivet hela tiden påmind om hur illa det var. Ett av de starkaste minnena från denna tid är då jag på radio en dag hörde talas om en pms-forskare vid namn Elias Eriksson. Jag gjorde en sökning på nätet och en av de första träffarna som kom upp gick hit till serotonin.nu - jag hade tidigare alltså skrivit en artikel om den här forskaren men jag hade inget minne av det. Liknande incidenter av varierande grad har fått mig att tvivla på att jag skulle kunna återkomma till ett normalt arbetsliv och en normal tillvaro...

Fantastiskt nog så är inte minnena helt raderade verkar det som, jag måste bara gå igenom allt igen så kommer de upp till ytan. En process som tagit ca 3 år, jag är inte i hamn än men allt känns enormt mycket bättre och jag tar det hela steg för steg och en dag i taget. Det som nästan är mest jobbigt är när man träffar folk på stan och i andra situationer - man kan känna igen ett ansikte men inte ha nån association till det. Det är pinsamt att fråga om namn mm och avslöja att man inte vet vem personen är fastän man kanske tidigare umgåtts. Jag har inga problem med att vara öppen i fråga om el-behandlingarna och minnesförlusten men det är inte alltid man kan berätta om det då detta kan vara chockerande och obekvämt för andra att höra. Skräcken och fördomarna kring varför man får el-behandling sitter djupt rotad hos de flesta och då väljer jag ibland hellre att hålla god min och undvika att ställa någon i en pinsam situation. Jag har insett att det är jag som får ha överseende med andra vad gäller min sjukdom och inte tvärtom! Folk vet inte bättre för informationen är för dålig! ECT innebär att en minimal mängd elektricitet stimulerar hjärnan till ett kortvarigt epileptiskt anfall. Nervsignalernas aktivitet ökar då och hypotalamus funktioner normaliseras med bättre mående som följd för de flesta.

Efter el-behandlingarna hävdes depressionen och jag mådde förhållandevis bra. Jag fick en ny läkarkontakt på psykmottagningen i Falkenberg som insåg att jag behövde ett medicinbyte från paroxetinet och serotonin/noradrenalin-återupptagshämmaren venlafaxin provades. Här startade en ny karusell med återigen försämrat mående. Extrem trötthet med en samtidig panikartad oroskänsla. Jobbiga biverkningar som nattsvettningar mm. Denna läkare hade en förkärlek till att skriva ut mediciner mot biverkningarna istället för att fråga sig om jag verkligen hade rätt medicin. Till slut hade jag en medicinlista lång som Volvos årsrapport och jag kände att det fick vara nog. 2005 gick jag med läkarens medgivande ur venlafaxinmedicineringen mm och det blev en svår ut-trappning med dubbelseende, blixtkänsla i ögonrörelserna, skakningar, yrsel mm som följd. I samma veva hittade jag information om hur viktigt det är att få i sig aminosyror genom kosten för kroppens egen tillverkning av signalsubstanserna. Jag kände att jag fick ny kraft och nytt hopp - och ny ilska, här fanns återigen avgörande information som jag som patient inte upplysts om av vården. Konkret, vetenskapligt bekräftad forskning kring att aminosyrorna är byggstenarna till signalsubstanstillverkningen. Ssri innehåller inga signalsubstanser i sig, de måste kropppen bygga själv genom aminosyrorna i proteinet vi äter! Ssri-funktionen är endast som när man ska fylla ett badkar - ssri är proppen du stopppar i badkaret och vattnet som fylls på är dina signalsubstanser. Mängden och kvalitén på detta så kallade ´vatten´ avgörs genom beståndsdelarna i din kost samt din övriga livsituation med avseende på stressbelastning, trauman mm, sömn, motion, miljö och många andra faktorer. Vid hård belastning går det åt mycket vatten och då gäller det att leva på ett sätt som främjar denna ämnesomsättning för att psyket ska fungera!

Liknelsen med badkaret och vattnet är grovt förenklad, kemin är mer sofistikerad än så men faktum kvarstår att det handlar om en teknisk funktion snarare än om att bli drogad till ett inbillat lyckligt liv som man är så rädd för! Tanken är att ens egen signalsubstansbalans ska normaliseras av proppen till den nivå naturen tänkt sig. Det du äter påverkar ditt mående och medicinens effekt. En kost med rätt byggmaterial hjälper hjärnan att fungera bättre, vissa blir bättre med enbart kostjustering! Aminosyran tryptofan blir till signalsubstansen serotonin, tyrosin blir till dopamin, kolin till acetylkolin osv. Att äta rätt utifrån ens egna individuella obalanser tycks därmed vara avgörande för medicineffekt, medicinminimering och kanske rentav medicinavslut. Detta är dock ingen info som läkarna lär ut, man får på sin höjd råd om att ´äta rätt´ men det nämns aldrig något om varför och hur! Att Tallriksmodellen är en allmän rekommendation och inte individuellt anpassad efter varje individs unika aminosyrebehov är kanske en av anledningarna till att psykisk ohälsa, övervikt mm ökar? Problemet ligger också i att det är svårt att tala med en patient om just kostens betydelse - det kan kännas respektlöst att någon pratar om nåt så futtigt som proteiner när ångesten river i kroppen. Det blir samma effekt som att få råd om att ta en promenad när man är mitt uppe i en panikattack eller liknande. Kostinfo måste ges vid rätt tillfälle när man är mottaglig för att förstå kemin bakom sina symptom! Här är den förebyggande samhällsinformationen ett viktigt arbete!

När jag avlsutat venlafaxin-medicineringen 2005 och ändrat kosten började jag långsamt må bättre igen. Jag försökte leva så stressfritt som möjligt och var noga med sömn, motion och mat för att kroppen skulle återhämta sig och minnet återvända. Kontakterna med Försäkringskassan var det tyngsta under den här perioden. Det var frustrerande att inte bli helt återställd och kompetent men det värsta var att inte riktigt bli trodd! Det antyddes att jag inte fått min affärsidé att fungera och att det var därför jag kanske inte riktigt blev bra - det kanske var smidigare att gå hemma... De verkade inte riktigt förstå hur tragiskt det var för hela min situation, min familj, mina barn och min man att bli så sjuk och tappa minnet. Hela min karriär gick i stå! Vår ekonomiska situation blev mycket svår då jag sattes ner från sjukskrivining till sjukersättning på 64%. Självkänslan var i botten. Vem vill gå hemma och vara sjuk när det finns ett helt liv att leva???

Det lugna livet gav en del resultat. Jag levde som Skalman med mat & sov-klocka och jag kom in i rutiner som fungerade. Ingen dator, inget neurobiologiskt engagemang, inga forskarrapporter mm - bara lugna skogspromenader, sömn och regelbunden kost. Hösten 2006 bestämde jag mig för att nu var det dags att testa vingarna och börja plugga. Jag hann läsa 5 poäng beteendevetenskap och 5 poäng folkhälsa innan jag kraschade igen. En ny läkare på psyk kom med förslaget att prova en epilepsimedicin. Jag tvekade åter, men mindes att det var medicinens tekniska funktion och det den var tänkt att återställa som var det viktiga - inte att det just var en medicin som traditionellt använts vid epilepsi. Substansen heter lamotrigin och den balanserar bla signalsubstanserna GABA och glutamat. Den fungerar (peppar, peppar) fantastiskt bra, utan biverkningar, och jag känner mig äntligen som mig själv igen. Ett symptom-screeningtest på www.hormonbalans.se visar också mycket riktigt att det är i GABA som mitt problem ligger, inte i serotoninet, vilket förklarar medicinens goda effekt! Det föklarar också varför jag blev så sjuk av paroxetinet och venlafaxinet vilka nästan enbart har potens på serotonin och noradrenalin där jag tydligen inte har några direkta obalanser. Att medicinera med dem blev som att ge medicin mot högt blodtryck till en människa med lågt blodtryck.

Återigen inser jag att vården brister i sina kunskaper! Det finns idag möjlighet att kartlägga vilken signalsubstansobalans man har genom att ringa in de specifika symptom. Då har man en bättre chans att prova ut en medicin som fungerar bra eftersom vetenskapen har god kunskap om de olika medicinernas potensområden. Man kan då även ge råd kring individuellt anpassad kost & livsstil för en optimal behandling och återhämtning och kanske helt kunna utesluta medicinering! Jag undrar när dessa fyra ljus ska gå upp för de som styr? När sambanden väl blir tydliga och uppmärksammas så kommer dagens vård att kännas helt befängd!

1: Fysiken bakom de psykiska symptomen! Det krävs signalsubstansomsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna må och känna på något som helst sätt.
2: Ssri's tekniska funktion - badkarsproppen!
3: Kroppens egna nödvändiga signalsubstanstillverkning med hjälp av rätt kost!
4: Kartläggning av specifik signalsubstansobalans för att hitta utlösande orsak och rätt behandling!

Kommer man till insikt om att det krävs en kartläggning av varför signalsubstansobalansen uppstod så kan man även förebygga den i framtiden. Man kan ringa in riskfaktorer för varje individ och man kan ge samtalsstöd med kognitiva verktyg för symptomhantering. Många pusselbitar som kanske till sist kan utesluta ev medicinering om man nu varit tvungen att ta till det för att komma på fötter.

Det faktum att det dör fler människor genom självmord än vad det dör i trafiken och att det är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15-44 år och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp gör att informationsbehovet är mycket stort och akut! Jag har ingen medicinsk utbildning men det krävs ingen större intelligens för att inse att bättre information skulle vara sucidförebyggande! Mängder med människor dör trots att signalsubstanskunskaperna i dag är vetenskapligt belagda och direkt brukbara i vården! Detta är lika horribelt som att diabetiker skulle dö som flugor därför att det inte informerades tillräckligt i vården och samhället om blodsockrets funktion och behandling! Konstateras det att du är diabetiker får du direkt hjälp att ställa in ev mediciner, du får en diabetessköterska som stöd genom allt och som hjälper dig att hitta rätt självhjälpsverktyg så att du kanske i bästa fall helt kan minimera ev medicinering. Framförallt får du förståelse i samhället!

Jag hoppas alltså äntligen ha hittat rätt lösning för min egen hälsa och att jag nu äntligen ska få vara mig själv och leva mitt liv som jag älskar så mycket! 2007 har varit en vändpunkt i mitt mående och jag och min älskade Håkan har bla kunnat genomföra vårt efterlängtade bröllop med våra barn som bestman & tärna. Jag har energi och livslust igen och världen ligger öppen - bara jag lever i en takt som kroppen orkar med!


Hälsningar Pernilla Öberg
www.serotonin.nu

Läs mer:

* Ett recept lyckopiller i handen... Läs mer här!
* Mitt fotoalbum Klicka här!

mötesplats:

online just nu 2 st.

senaste inlägget: