|
Mail till Anna på FöräldraNätet anna.lofdahl@foraldrar.com 21 december 2002
Hej Anna!
Jag såg att ni på www.foraldranatet.se efterlyser personer med erfarenheter av barn och depression. Jag är väldigt intresserad av ämnet ´själens kemi och kroppens psykologi´, jag letar mycket information och vill därför dela med mig av en del fakta som jag som patient tycker är mycket viktig!
Korrekt fakta är en förutsättning för alla debatter och det måste gälla även för depression så att diskussionerna kan bli konstruktiva. Sveriges forskare på området är bland de ledande i världen, ändå lyssnar inte samhället....det verkar som att vår bild av depression sitter så djupt rotad att vi inte ens kan lyssna på dem som är experter?!
Antidepressiva mediciner är ju ett hett ämne idag och tyvärr ett enormt missförstått sådant. De som kritiserar mest har oftast ingen kunskap om dessa preparats verkningssätt - man tror att de avtrubbar och ger artificiell glädje och självklart är det inget man vill ge till ett barn i utveckling!
Idag vet forskarna att depression är en ämnesomsättningsjukdom med psykiska/motoriska symtom!
Arv, kost, miljö, trauman kan vara utlösande faktorer som i sin tur rubbar centrala nervsystemets signalsubstanssystem och det är då symtom som ångest, labilitet, irritation, ätstörningar osv osv visar sig. Antidepressiv medicin återställer dessa signalsubstanser till sin naturliga nivå och kroppen får då kraft att återhämta sig!
Kroppens hormonella system och signalsubstanssystemen påverkar varandra i båda riktningarna - har man då en ärftlig signalsubstansobalans kan uppväxtens hormonkrig bli extra påfrestande för ens känslomässiga mående osv.
En virusinfektion kan rubba immunsystemet som i sin tur rubbar hormonsystemet som i sin tur rubbar signalsystemet osv. Öroninflammationer kan tex utlösa Tourettes syndrom med jobbiga tics som följd.
´Lyckopiller´ (selektiva serotonin-återupptags-hämmare), vilket är den vanligaste antidepressiva medicinen, fungerar genom att det serotonin som använts som ´sändarvätska´ mellan nervändarna hindras från att sugas tillbaka in i nervväggen (en slags ´pump-propp´ alltså) - därmed kan en normal och naturlig nivå av främst serotonin hållas konstant och nervsignalerna kan flyta utan ´glappkontakt´.
Det är alltså kroppens eget, naturliga serotonin som återställs (den signalsubstans som reglerar bla humöret) och inte nån syntetisk substans som gör en inbillat lycklig!
Ett slags ´insulin för själslig diabetes´ med andra ord!!!
För mig som patient har det betytt enormt mycket att genom Internet kunna ta del av dessa forskares resultat och teorier för att försöka förstå vad som händer i min kropp och i min själ när jag mår dåligt. Jag vet vad det är jag stoppar i mig och jag vet att det likt insulin kan ta tid innan jag hittat just min individuella dos.
MEN jag vet också att det inte räcker med att bli hemskickad med ett recept!!!
Själva upplevelsen och minnet av att må dåligt samt förmågan att hantera måendet måste också behandlas och här är forskarna ense om att det bästa och självklara komplementet till signalsubstansbalanserande läkemedel är kognitiv beteendeterapi!
Att få hjälp av en trygg sköterska som jobbar kognitiv skapar förutsättningar att lära sig hantera sitt funktionshinder. Man lär sig tankeredskap, ringar in den utlösande faktorn och man lär sig hur man med rätt kost och avslappning kan förebygga nya insjuknanden.
Det är dock en enorm brist på vårdpersonal med kognitiv kompetens och detta innebär ett stort onödigt lidande för många barn och ungdomar med depression, tvångssyndrom, social fobi, panikångest osv.
Jag tycker alltså att det är tragiskt att fokus i den antidepressiva debatten ligger på just medicinerna! Det är lika befängt som att man skulle diskutera insulinets vara eller icke vara - när det gäller diabetes så vet man att insulin endast är ett hjälpmedel till folk som insjuknat och fokus ligger därför på hur man bäst ska förebygga insjuknanden, varför gäller inte det samma för affektiva sjukdomar???
Varför diskuteras endast medicinerna och inte knappt inte alls VARFÖR folk blir sjuka?
Varför debatteras bara VEM som ska ta ansvar för de ökade sjukskrivningarna och inte VAD som orsakar ökningen? Alla vet att stressen i samhället ökat men få vet hur den rent kemiskt förändrar vår själ och gör oss fysiskt sjuka med psykiska symtom!
Det finns alltså en massa kunskap runtomkring oss och det är viktigt att vi tar till oss den, att var och en tar reda på fakta innan man gör sig sin egen uppfattning.
Själv valde jag att kontakta vår svenske Nobelpristagare professor Arvid Carlsson. Han fick dela Nobelpriset i medicin 2000 för sin forskning om just signalsubstanserna och framförallt om sjukdomen Parkinson.
Vid Parkinson har man brist på signalsubstansen dopamin - vid depression har man brist/obalans på bland annat signalsubstansen serotonin.
Vid Parkinson behandlar man med den banbrytande medicinen L-dopa, vars verkningssätt är snarlikt de antidepressiva medicinerna genom att den balanserar just signalsubstansbalansen i dopaminnervcellerna - men vem skulle kalla en så viktig medicin för ´lyckopiller´???
Jag träffade alltså Arvid för ca ett år sedan och mina frågor till honom rörde sig kring det faktum att trots den fantastiska kunskap som hans 50-åriga forskning lett fram till så blev jag ändå så sjuk för 3 år sedan att jag nästa begick självmord - en handling som man vet har direkt koppling till signalsubstansbalansen.
Varför nådde inte denna forskning mig långt tidigare?
Varför når den inte de män mellan 15-44 år som begår självmord - den vanligaste dödsorsaken i denna åldersgrupp är suicid - varför? (Självmord är näst vanligaste dödsorsaken för kvinnor i samma åldersgrupp, vanligast är tumörer).
Ett annat grymt faktum är att det dör fler människor genom självmord än vad det dör i trafiken....
Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni på FöräldraNätet som spelar en så viktig roll för många föräldrar gör ett seriöst reportage om allt detta.
En underbar människa som ni säkert kan ha stor nytta av att intervjua är Anita Odell som är riksordförande i OCD-förbundet Ananke. En förening för människor som lider av tvångstankar och tvångshandlingar (överdrivet tvättande osv.) och där en stor del av medlemmarna utgörs av barn, ungdomar och deras familjer. www.ananke.org
Anita är mamma till två barn och när de var små fick hennes dotter tvångssyndrom och hennes son diabetes. Sonen fick de snabb hjälp till; de fick tillbringa en tid på sjukhus för att ställa in rätt medicindos och fick sedan allt möjligt stöd för att hantera detta funktionshinder i vardagen.
Dottern fanns det dock ingen hjälp till och därför följde över 10 års helvete då hela familjen led svårt - idag vet man att antidepressiv medicin och kognitiv beteendeterapi kunde besparat dem alla mycket lidande!
Anita är ett stort stöd för många familjer, hon ser på nära håll allt lidande och lägger tillsammans med andra hängivna föreningsmedlemmar ner ett enormt intressepolitiskt arbete för att samhället ska förstå vilka mänskliga och ekonomiska besparingar som kan göras med dessa kunskaper!
En annan person med stor kunskap och stort medmänskligt engagemang är med.dr. Susanne Bejerot på Uppsala Universitet - en av våra främsta experter på barns psykiska hälsa! Hon har bla skrivit boken ´Vem var det du sa var normal? - Psykiatri och rim´ där hon bland annat beskriver behandlingsmetoder och bemötande för barn som lider av tex depression.
Här är några intressanta länkar kring kostens påverkan på barns utveckling:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=16082 : Depression = näringsbrist i hjärnan? Om de viktiga essentiella fettsyrorna...
http://www.montessoriforbundet.a.se/tidningen/4_2002/fettsnalt.asp : Om riskerna med fettsnål kost till växande barn.
http://www.gunnarlindgren.com/kost.PDF: Snabbmaten innebär risker för kroppen men även alltså för själen!
http://www.bittensaddiction.com/biokemi.htm : Barn och vuxna äter allt mer socker, vilket förändrar hjärnans kemiska struktur och skapar beroende med förändrat beteende som följd!
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/lightprd/varfasp.htm: Om light-produkter, vilka genom sitt aspartaminnehåll stör serotoninproduktionen!
För min egen del har intresset för samhällets själsliga mående tagit över min tid mer och mer och och efter mötet med Arvid Carlsson och andra forskare tog jag för ett år sedan beslutet att sälja mitt företag och ägna mig åt dess frågor på heltid.
Jag samlar all fakta jag kommer över på min webbsida www.serotonin.nu!
Jag bifogar också en sammanfattning från ett seminarium kring antidepressiv behandling ´Över eller underförskrivning?´ som jag deltagit i, i egenskap av patient. En av läkarna som föreläste på seminariet var Gunilla Olsson . Hon talade om tonårsdepressioner och hennes föreläsning finns återgiven på det bifogade dokumentet.
Mer om Gunilla och hennes arbete med tonåringar som mår dåligt:
http://www.svd.se/dynamiskt/Idag/did_773865.asp
Urklipp från Aftonbladet.se intervju med Gunilla:
Behövs en större satsning!
Gunilla Olsson vill se en större satsning på behandling av tonårsdepressioner, inte bara med psykoterapi utan i kombination med läkemedel.
- Egentlig depression går över av sig själv, men det tar längre tid om den är obehandlad. För många tar det åtta, nio månader vilket betyder minst en termins missade studier. Kanske till och med avhopp från skolan.
Därför är det bråttom.
- Vi tror att ju tidigare man får behandling, desto större är chansen att besvären också blir lindrigare senare i livet.
Liknande förutsättningar gäller för de som lider av tvångssyndrom eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder) som är en ångeststörning med malande tvångstankar eller tvångshandlingar som inte går att bli av med.
- Vi tror att det finns ungefär 8 000 svenska barn och ungdomar som haft OCD det senaste halvåret. Runt 30 000 kommer att drabbas av sjukdomen innan de fyllt 18 år, säger Kenneth Nilsson, psykolog och beteendeterapeut på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset.´
Med Vänliga Hälsningar från Pernilla Öberg
Bifogat dokument:
Över- eller underförskrivning?
Seminarium och debatt om antidepressiva läkemedel
23 september 2002 Apotekarsocieteten, Stockholm
Föreläsare:
Jan Wålinder: Hur skapar vi grunden för god compliance?
Göran Isacsson: Evidens för att antidepressiv medicin förebygger självmord
Gunilla Olsson: Tonårsdepression; hur yttrar den sig mentalt, fysiskt och socialt
Gunnar Rylander: Forskningserfarenheter av utmattningsdepression
Pernilla Öberg: Patient med egen erfarenhet av depression
Sammanfattning:
Moderator Ulf Wickbom inledde med att betona att frågorna som tas upp på seminariet är kopplade till andra frågor i vårt samhälle idag. Alla ledsna människor är inte automatiskt deprimerade. Alla trötta människor är inte automatiskt utbrända. De kan vara ensamma, ha drabbats av en sorg, vara oroliga för hälsan eller känna skuld. Med det behöver inte vara ett sjukdomstillstånd.
Jan Wålinder: Hur skapar vi grunden för god följsamhet?
Professor, Psykiatriska kliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Mölndal
Jan Wålinder började med att påminna om skillnaden mellan normal ledsnad och sjukdomen depression. Ledsenheten är en tillfällig svacka i livet medan sjukdomen depression inkräktar på vårt vanliga liv och kan i värsta fall leda till självmord.
Ett vanligt problem när det gäller behandling av både depressioner och andra sjukdomar är att patienterna inte fullföljer läkarens ordinationer. Detta kallas compliance på engelska, följsamhet på svenska. God följsamhet är en viktig faktor i behandlingen av deprimerade patienter. Om inte ordinationen följs är sjukdomen kvar och risken stor att den inte läker ut utan ändar tragiskt.
För förståelsen av hur viktig följsamheten är nämnde Jan Wålinder att deprimerade har:
-Sämre kroppslig och psykisk hälsa
-20 gånger ökad risk för självmord
-Ökad risk för död i infektion och hjärtinfarkt.
I Sverige lider 5-7 procent av befolkningen av allvarlig depression.
40 procent av kvinnorna och 25 procent av männen får någon gång en depressionssjukdom som är behandlingskrävande.
Depressionssjukdomar är en stor belastning på samhällsekonomin.
Undersökningar visar att psykisk ohälsa är en av de största sjukdomsgrupperna i vårt samhälle och kostar därför stora summor.
Den dåliga följsamheten är en av främsta orsakerna till fortsatt psykisk ohälsa och därför är det av stor vikt att vi förbättrar detta.
Men så här ser det ut idag: Efter 3-4 månaders behandling visar 50 procent av patienterna i öppen vård bristande följsamhet och 8 procent löser inte ens ut sina recept.
Läkarna måste alltid komma ihåg att fråga om patienterna följt ordinationer, eftersom det kan ge svaret på varför de återfaller.
Varför är det vanligt med bristande följsamhet?
-Dålig information från doktor eller sköterska. Det talar inte om varför, hur länge man måste ta medicinen och vilka biverkningar det finns
-Dåligt förtroende för behandlandet
-Dålig behandlingseffekt. Patienten märker ingen effekt. Då är det viktigt att informera om att det kan ta några veckor
-Besvärande biverkningar. Patienten försöker manipulera doserna för att slippa skakningar, muntorrhet mm
-Behandlingens längd. Ju längre tid den tar, desto större risk är det att de inte följer ordinationen.
Orsaker till bristande följsamhet
-Komplicerade åtgärder. Ju fler och mindre tabletter desto sämre resultat
-Synen på sjukdomens orsaker. Patienten måste förstå varför det krävs behandling
-Ekonomi. Patienter tycker att det är för dyrt när läkemedelskostnaderna stiger. Det påverkar en redan utsatt grupp i samhället
-Bristande uppföljning. Det finns inte tid att träffa patienterna regelbundet, vilket är viktigt speciellt under inledningen.
-Män är mindre följsamma än kvinnor
Vad kan vi göra?
-Mötet mellan behandlare och patient är viktigt. Det gäller att skapa förtroende och förståelse och informera under första mötet.
-Enkla ickekomplicerande åtgärder. Försök att undvika många mediciner.
-Kontinuitet! Samma läkare varje gång ökar förtroendet hos patienten.
Jan Wålinder avslutade med att konstaterat att direkta behandlingskostnader vid depressionsbehandling är låga jämfört med samlade kostnader som uppstår för individ och samhälle vid utebliven eller otillräcklig behandling.
Efterföljande debatt:
Ulf Wickbom:
Är rädsla för beroende en faktor som spelar in?
-Ja. Folk är mer upplysta nu och frågan kommer ofta. Rädslan finns, och man måste gå igenom det med patienten. Men den typen av läkemedel vi diskuterar ger inte beroende över tid.
Finns det en rädsla för bekräftelse att man är sjuk?
-Ja, många vill inte känna sig sjuka och vara beroende av en ask medicin. Men andra säger: Vad bra, jag har fått ett svar på varför jag varit så här i många år. Nu finns det något att åtgärda!
Spelar märket på medicinen roll?
-Det kan jag inte svara på. Men det har visat sig att blå tabletter är oftast bättre än röda.
Är rätt förväntningar på effekten viktig?
-Ja. Har du ett lidande så vill du ju bli bra. Börjar man medicinera så ska man inte vara orolig om det tar tid. Bara patienten vet det, är det lättare att bära.
Min gamla pappa får allt fler mediciner. Vet läkare vad patienterna har hemma i sin låda?
-Det är viktigt att läkaren ta reda på vad de redan har så att medicinerna inte tar ut varandra eller förstärker varann. Enkla okomplicerade behandlingar är det bästa. En undersökning visar att patienter över 65 år i snitt tar 7,6 mediciner!
Frågor från publiken:
Kan medicinerna göra att man blir stark nog att ta livet av sig?
-När man startar medicineringen händer saker i kronologisk ordning. Först är man passiv. Sen kommer initiativkraften och motoriken och då kan man plötsligt orka ta livet av sig. Därför är det viktigt med god kontroll. Djup depression bör vårdas i slutenvård.
Skiljer sig compliance mellan olika sjukdomar?
-Patienter med sockersjuka och hjärta/kärlsjukdomar har ofta bättre compliance men annars är skillnaden marginell.
Finns det patienter som blir beroende av medicinen för att de är rädda att återfalla?
-Skilj på olika slags beroende. Man kan vara beroende av narkotiska preparat eller alkohol där man måste öka doserna för en kick. Men man kan också vara beroende av läkemedel för att vara frisk. Exempelvis måste de som har sockersjuka ta insulin för att vara friska. På så sätt kan man säga att depressiva patienterna också är beroende, eftersom de då får en god livskvalitet. Självfallet är idealet att vara utan medicin men ofta är det en livslång sjukdom.
Hur stor andel av patienterna får livslånga besvär?
-Vi har varit dåliga på att ge en tillräckligt lång behandling. Fler kanske behöver en lång tids behandling, 2-3 år.
Ulf Wickbom: Hur hittar man ett system att räkna på kostnaden av brådskan?
-Vi skapar inte grunden genom att tillföra mer miljoner men vi ska fundera på de enkla saker jag presenterat. Då ökar följsamheten och då minskar kostnaderna. Om man bara löser problemen för stunden så får man igen det genast.
Evidens för att antidepressiv medicin förebygger självmord
Göran Isacsson, docent vid Karolinska institutet och överläkare vid psykiatriska kliniken på Huddinge Universitetssjukhus
Självmord har länge varit, och är fortfarande, ett folkhälsoproblem med cirka 1 500 fall per år de senaste åren. Hur kan man då förebygga självmord? Göran Isacsson berättade att många idéer har lanserats men man har inte kunnat visa att de förebygger självmord, utan snarare har man kunnat visa att de ej haft sådan effekt. Kliniska prövningar går inte att genomföra av bland annat etiska skäl. Därför finns ännu inget accepterat svar på folkhälsonivå.
På individnivå är det en självklarhet att vidta psykiatriska åtgärder för att förebygga självmord. Oftast innebär det behandling av depression med hjälp av medicinering eller el-behandling. Det skulle nog anses graverande om en deprimerad patient begår självmord och det visar sig att läkaren inte behandlat depressionen adekvat, och ändå vet vi inte om det skulle ha gjort någon skillnad. Samtliga vetenskapliga studier visar dock att de som begår självmord har någon form av psykisk sjukdom, vanligen depression (ca tre fjärdedelar av fallen). En studie av Göran Isacsson visar att totalmängden sålda antidepressiva medel år 1990 maximalt skulle räcka till att behandla var femte deprimerad. Ofta användes också alldeles för låga doser. En studie på 80 självmord i Jämtland 1979-84 visade att tio procent hade tagit ut recept på antidepressiva under de sista tre månaderna i livet och att bara fem procent hade behandlats på sjukhus. Göran Isacssons slutsats är att självmord begås av de som inte behandlats.
Göran Isacssons hypotes blev därför: Om depression är en nödvändig orsak för självmord och när det idag finns effektiva antidepressiva mediciner borde behandling av dessa sjukdomstillstånd rimligen kunna förebygga självmord.
I verkligheten är detta dock svårt att visa, men självmordsfrekvensen minskade mellan åren 1978 och 1991 samtidigt som medicinförskrivningen fördubblades.
I Göran Isacssons avhandling från 1994 är hans slutsats att en femfaldig ökning av användningen av antidepressiva skulle kunna förebygga 500 självmord per år.
Idag 2002 har antalet självmord minskat med cirka 500 fall och Göran Isacsson är övertygad om att det finns ett samband med den ökade användningen av antidepressiva sedan dess. Det finns flera faktorer som talar för ett orsakssamband, det finns inga konkurrerande orsaksfaktorer som minskad alkoholkonsumtion eller arbetslöshet, vidare finns samma samband hos både män och kvinnor, i alla åldersgrupper, i samtliga län samt i Danmark, Norge och Finland. Studier i Ungern och USA visar också minskande självmordsfrekvens samtidigt med ökande användning av antidepressiva läkemedel
Enda sättet att ta reda på om det verkligen är ett orsakssammanhang vore att undersöka individer, men det går inte eftersom man inte kan identifiera individuella förebyggda självmord för att studera om de tagit antidepressiva läkemedel. Men det går att undersöka dem som redan begått självmord, för att se om de har behandlats med antidepressiva medel. Av de 18 800 självmord som begicks 1990-99 kan man se att antalet som tagit antidepressiva har ökat relativt lite trots den kraftigt ökade användningen av antidepressiva läkemedel i totalbefolkningen. Det skulle kunna tyda på att de förebyggda självmorden finns bland dem som fått lyckad behandling.
Efterföljande debatt:
Frågor: Om det nu finns ett orsakssamband och man ska öka användningen av antidepressiva medel hos befolkningen optimalt, hur stor andel av befolkningen skulle behöva ta medicin?
– Det kan jag inte säga, man räknar med att fem procent av befolkningen lider av depression, samt att maximalt 50 procent av mängden antidepressiva läkemedel som köps i dag används för behandling av depression om man också drar från den mängd som köps men aldrig konsumeras. Detta kan antyda att försäljningen skulle behöva vara åtminstone dubbelt så hög.
Gunilla Olsson: Tonårsdepression - hur yttrar den sig mentalt, fysiskt och socialt?
Många vuxna som söker för depressioner har haft det redan från tonåren, berättade Gunilla Olsson. Idag kan man behandla och borde behandla depressionen tidigare. Tonåringar skadas mer av det än vuxna eftersom de befinner sig i utvecklingsfasen när de skapar identiteten för resten av livet.
Självmordsfrekvensen för tonåringar har inte gått ner och därför krävs det åtgärder för att minska självmord bland tonåringar. Ett vanligt påstående är att depression hör ihop med tonår men det ansåg Gunilla Olsson vara helt fel. Hon har intervjuat ett otal tonåringar och det hör inte till det vanliga tonårslivet att vara så trött och skoltrött att man får sömnproblem, ätstörningar och slutar upp att vara med sina kompisar.
Depression i tonåren har samma symptom som hos vuxna men diagnosen har kommit till först på 90-talet. Antalet tonåringar som kan få diagnosen Egentlig depression är 1-2 procent före puberteten och 2-5 procent efter puberteten. Ett problem är att tonåringar inte vill få en diagnos. Den innebär att de har problem, och att de är ett problem, och det vill de inte vara. Därför är det viktigt att betona att depression är mer än att vara ledsen. Det innebär problem med känslolivet, tanke, koncentration, kroppsliga funktioner och det måste man förklara för tonåringarna. Den förklaringen kan de köpa, för de vet att de inte klarar av det som är normalt.
Hur yttrar sig tonårsdepression?
1. Nedstämdhet
De är ledsna, men döljer ofta det effektivt, vilket skapar en djup ensamhetskänsla. Men när de väl söker hjälp så är det viktigt för dem att doktorn fattar att de är ledsna trots att de ser glada ut.
2. Irritabilitet
De tål ingenting, fräser, hamnar i konflikter och bråk. De kan alltså vara deprimerade utan att verka ledsna.
3. Oförmåga att glädjas
Ingenting är kul, de har inga intressen och kan inte se framåt
Resultatet blir att de väcker ilska och irration hos omgivningen istället för förståelse
Depression påverkar också tanken. De har svårt att koncentrera sig, kan inte läsa läxor, hänger inte med i skolan. De har svårt att välja och fatta beslut och många nedvärderar sig själva.
Självmordstankar kommer snabbt hos tonåringar men det behöver inte vara så djupt och allvarligt. 5 procent av tillfrågade gymnasister hade gjort självmordsförsök, men få kommer så långt att de verkligen vill göra det. Gunilla Olsson träffar på dem som har planerat försök och gjort försök och det är oftast bara ett rop på hjälp. Och då gäller det att fånga upp dem innan det går för långt.
Depressionen kan ta sig kroppsuttryck som hämmad, långsam, agitativ, rastlös, energilös, trött. Och det väcker ofta ilska och irritation hos omgivningen. De får ofta sömnproblem, de sover för mycket, somnar inte, vänder på dygnet. Aptitstörning är också vanliga. De äter inte, äter ständigt, äter bara godis och går upp eller ner i vikt. Det finns också rent kroppsliga symptom. Huvudvärk, magont, trötthet i ögonen och frusenhet är nästan dubbelt så vanligt hos de deprimerade.
Problemen blir som störst på den sociala nivån. De misslyckas i skolan, de får problem hemma och problem med kamrater. Vänner är ofta det som man håller fast vid längst och om även vännerna försvinner så är självmordsrisken riktigt stor. Resultatet av de sociala problemen blir en sämre självkänsla och svåra relationer. Tonåringen får en negativ syn på sig själv. I skolan känner de sig misslyckade, de kan inte följa med på lektionen, får hög frånvaro och konflikter med lärare. Hemma blir föräldrarna irriterade eftersom de inte visar ledsenheten, det blir bråk om vanliga saker som sömn och matvanor och slutligen isolerar de sig i sitt rum.
Gunilla Olsson avslutade med att konstatera att en långdragen depression i tonåren gör allt värre när man blir vuxen.
Efterföljande debatt:
Ulf Wickbom: Massmedia vill måla upp en bild av att fler skolbarn mår sämre och skolan blir allt stressigare. Är det så?
-Vi vill göra det till ett massfenomen men jag tycker inte att det stämmer. Barn blir stressade men det finns inga belägg för ökad depression. Det finns inga undersökningar men jag tror inte att det finns någon ökning.
Frågor:
Finns det undersökningar om resultatet av antidepressiva medel hos ungdomar?
-Ja, men det är på specialistbehandlingsnivå. Men jag anser att det bör användas mer, för ungdomar förlorar så stor del av sitt liv annars. Men vi måste också prata med dem. Att ge dem tabletter och inte samtal är inte bra.
De som får antidepressiva, ska de äta länge?
-Nej, max ett halvår. Vi ser till att de startar och slutar under ett lov så att de kan sluta i lugn och ro.
Gunnar Rylander: Forskningserfarenheter av utmattningsdepression Långtidssjukskrivning
Det har aldrig funnits fler långtidssjukskrivna personer i Sverige än idag. Kostnaden för de sjukskrivna ökar med hela 25 miljoner kronor dagligen och sjukskrivna för psykiatriska besvär är den grupp som har ökat mest. Karolinska institutet har sedan 1998 samarbetat med försäkringsbolagen Alecta respektive AFA för att försöka se vad som ligger bakom dessa sjukskrivningsdiagnoser. Gunnar Rylander presenterade fakta som kommit fram hittills.
Sedan 1997 har antalet sjukskrivna ökat. I maj i år var det 279 393 sjukskrivna. mer än 30 dagar enligt RFV:s statistik. Statistiken visar att orsaken ryggvärk har minskat medan depression, utbrändhet och stress har ökat och just nu ligger stress på första plats.
Gunnar Rylander har studerat 150 tjänstemän, långtidssjukskrivna för psykiatriska besvär och 80 procent av dem uppvisade kriterier för en egentlig depression.
Många beskriver det som att det hände plötsligt. De vaknar på morgonen och känner: nu blir jag sjuk. Men ofta har det då föregåtts av flera års problem.
Faktorer för sjukskrivningen
50 procent av de tillfrågade säger att arbetet är den enda orsaken till utlösandet, men familjeproblem är också en vanlig faktor. Många pratar om förändringar i arbetet, omorganisationer, obalans. Tid är också en viktig faktor. Man försöker vinna tid genom minskad sömn som i sin tur ger minskad kontakt med vänner och minskat sexliv mm.
Gunnar Rylander pekade på att det blir en utmattningsspiral: För att hinna med mer så måste man minska på något annat. Tillslut inser man att det inte går längre, men då är det ofta för sent. Någonstans når man punkten när man tappar fotfästet. Symptomen som man ofta uppvisat men negligerat kan vara värk i kroppen, mage, hjärta, sömnsvårighet, minnesstörning, skuldkänslor för att man inte fungerar som man brukar, glädjelöshet, nedstämdhet och till slut självmordstankar. De kroppsliga symtomen kommer tidigare än de själsliga. Nedåt i spiralen ökar utmattningen, utbränningen, utbrändheten och risken är då stor att men utvecklar en utmattningsdepression om man inte tar varningssignalerna på allvar.
Avslutningsvis förklarade Gunnar Rylander att om man kommer ur spiralen tidigt så går det att stoppa och det är viktigt att komma ihåg koppling mellan kropp och själ när man ska behandla patienterna.
Efterföljande debatt
Frågor från publiken: Är utmattningsdepression något annat än depression?
-Patienterna uppvisar samma symptom som vid egentlig depression men symptomen är ofta inte lika djupa som de man ser på öppen respektive slutenvård inom psykiatrin. Men om en person aldrig tidigare haft besvär med nedstämdhet men uppvisar depression så bör det behandlas som en depression.
Varför blir man sjuk på jobbet?
-Många har stor lojalitet mot kollegor, man vill ju klara av det som förväntas även om det är omöjligt. Det är viktigt att ha kontroll över sin situation och att känna arbetsglädje. Allt är inte psykiatri, vi måste samverka och hitta varningssignalerna.
I Tyskland har det kommit ut en cd-romskiva där man kan få lära sig symptom som läkare inte kan bevisa och hur lång sjukskrivning man kan få. Är det vanligt att folk ljuger om sina problem?
-Det finns alltid de som utnyttjar systemet men de förefaller inte vara ett stort problem.. När man bestämmer sig för att släppa greppet och blir sjukskriven så mår man oftast mycket dåligt.
Har du några kommentarer kring sjukskrivningar och rehabilitering?
-Det är viktigt att påbörja rehabiliteringen snabbt, men de måste också vilja få hjälp. Man kanske inte behöver vara borta helt, halvtidssjukskrivning kan ibland räcka!
Egen erfarenhet av depression
Pernilla Öberg
Pernilla Öberg talade utifrån patientperspektivet. Hon är en av siffrorna i statistiken. Hon är 33 år, mamma till två barn och har i 20 års tid haft grava mensproblem där hon ständigt överraskats av att livet blir ett helvete.
Pernilla blev gravid 1997 och mådde toppen när hon slapp sin mens. 1999 blev hon gravid igen men fick en chock: hon kräktes under fem månader och under den sjätte månaden fick hon tillbaka sin gamla ätstörning. Detta ledde till en enorm ångest, och hon försökte söka hjälp. Hon kände igen det som sin PMS trots att hon var gravid. Tillslut fick hon självmordstankar och bara grät. Hon orkade inte leva med ångesten. Pernilla blev inlagd på förlossningsavdelning med suicidtankar. Det var skönt att få komma dit, att få ett nätverk, en skyddslina.
I nionde månaden blev det bra igen. Sen efter två månader kom mensen och därmed ett riktigt helvete. Ena dan var hon ett gråtpaket, andra dan var allt bra. Tillslut sökte Pernilla hjälp på vuxenpsyk, men hon var nervös för vad som kunde hända: tänk om de skulle ta barnen ifrån henne. Men de tog väl emot henne.
Men att ta tabletter var inte självklart. Hon var rädd för att bli pillerberoende, och var inte mottaglig för mediciner. En sköterska hjälpte henne kognitivt och höll henne flytande och Pernilla började själv att lära sig om serotonin och antidepressiva mediciner och valde efter ett tag att ta emot medicineringen. Hon såg det som att huvudet är en strömkrets. Själen ska transporteras och nervsystemet är själens motorväg. Signalerna kan inte komma fram om det inte finns signalsubstanser (serotonin).
Och antidepressiv medicin är ingen syntetisk substans som man blir lycklig av. På samma sätt som vid diabetes eller Parkinsons så måste man tillsätta något för att man ska må bra. Sår i själen är något fysiskt. Det gäller bara att ringa in den utlösande faktorn så att man inte faller dit igen.
Pernilla avslutade med att tipsa om sin intenetsajt www.serotonin.nu och konstatera att forskningen och kunskaperna har funnits så länge och ändå var hon nära att ta sitt liv. Många familjer har förlorat anhöriga och det finns så mycket skuld. Det är lätt att fördomarna kväver vetenskapen.
Efterföljande diskussion:
Gunilla Olsson påpekade att det är lätt att moralisera över bristen på välbefinnande. Många tonåringar reagerar efteråt med att bagatellisera sjukdomen och tänka att det bara var jag som var larvig. Men man måste ta dem på allvar.
Behöver du äta medicinen regelbundet?
-Ja, det gör jag. Jag ordineras maxdos några dagar kring ägglossning/mens och sen sänker jag till halv dos.
Hur har dina närstående reagerat på medicineringen?
-Det var jobbigt att berätta för närstående och men det är viktigt att informera. Svärmor var OK, men pappa var nog rädd att hans dotter var galen.
Paneldiskussion
Medverkande:
Barbro Westerholm (BW), förbundsordförande SPF
Björn Mårtensson (BM), överläkare Karolinska Institutet
Folke Schött (FS), f d sjukvårdslandstingsråd (m) Stockholm
Mats Humble (MH), ordförande, terapigruppen för psykiatri, Dalarnas läkemedelskommitté
Johan Fastbom(JF), docent geriatrisk farmakologi, ARC Äldrecentrum, Stockholm
Pernilla Öberg
BW: För många äldre människor är det förnedrande att söka psykiatrisk hjälp. Och det är svårt för läkare att identifiera depressionerna eftersom de äldre ofta söker hjälp för helt andra symptom och blivit skrämda av massmedias tal om lyckopiller. Pensionärsförbundet jobbar för att lära läkarna vad de ska fråga efter och för att de äldre ska kräva mer tid av doktorn.
BM: Angående uttrycket lyckopiller så kan det ibland vara helt förståeligt. Om man lider av dystymi - kroniskt depressionstillstånd, så har de ofta aldrig mått så bra någonsin som när de får medicin.
FS: Det skamliga med psykiatri håller på att försvinna. Det kommer nog att följa med upp i åldrarna och det blir nog allt bättre. Dålig information och kontinuitet är ett allmängiltigt problem för sjukvården och det måste förbättras.
PÖ: Medicinen är viktig men jag tror inte att den fungerat lika bra om jag inte samtidigt fått kognitiv hjälp.
MH: Sjukdomsbegreppet depression har förändrats. Det är lätt att tro att vi har säkra data när man avgränsar sjukdomar. Det har vi inte, definitionen av depressionssjukdomens kriterier är en provisorisk kompromiss. Förr talade man om neurotiska och psykotiska men sen började man prata om en endogena och reaktiva (de första svarade på den tidens psykofarmaka).
Nu delas det upp i den betydligt vidare gruppen egentlig depression (motsvarar de som anses kunna reagera positivt på dagens preparat) och lindrig depression som man kan lösa muntligt.
Därför är det inte så konstigt att antalet läkemedelsbehandlade depressiva ökat, eftersom man nu har vidgat betydligt definitionen på vad man kan behandla. Depressioner kan ibland vara en försvarsmekanism som man har nytta av, och ibland resultatet av en olämplig livsstil eller felaktig diet, men oavsett detta kan man ändå ha nytta av att medicinera. Sannolikt skulle dock förändring av livsstilen i många fall kunna ge minst lika bra effekt.
JF: Det finns färska undersökningar om depression hos äldre som visar att 14 procent av de äldre äter antidepressiva preparat. Det kan vara så att vissa grupper får det på tveksamma grunder. Många av de dementa får medicin på bristfälliga indikationer och sen rullar det bara på.
BW: Våra medlemmar är från 50 till över 100 år med helt olika behov. Det är viktigt att man får rätt diagnos vad gäller depression och demens och det är primärvårdens roll att utreda patienten på rätt sätt.
Fråga från publiken: Om man lyssnar på de som medverkat idag så sker det ju en underförskrivning. Ni verkar alla så positiva till att skriva ut mer medicin. Finns det inte någon som har några kritiska kommentarer?
BM: Jag tror att grundnivån ligger ganska bra men placeboeffekterna av antidepressiva medel är ovanligt höga för lätt depressiva. Men vi saknar instrument för att kolla om vi överanvänder och om man testar så riskerar man att slänga ut ett antal som verkligen behöver medicin.
Jan Wålinder: Om placeboeffekten är så hög som 40 procent så kan man fundera. Förr var det mycket lägre. Då var man mer noggrann med vilka som var med i undersökningarna. Men idag med vidare begrepp så är även lättare depressioner med.
BW: Jag blir irriterad på att folk ifrågasätter vår neutralitet vid ett sånt här seminarium. Staten har inte varit beredd att satsa på motsvarande typ av arrangemang och det är sorgligt, för då finns det alltid några som är kritiska till varför vi ställer upp.
Gunilla Olsson: Vi arbetar ofta så att vi tar emot patienter för samtal först. Sen funderar vi på medicin.
MH: Det finns fortfarande många som inte har prövat antidepressiva medel, som borde få göra det för att se vilken nytta de kan få. Men de som fått medel utvärderas inte tillräckligt ofta. Behandlingen bör inte hänga med av slentrian om den inte gör tydlig nytta. Det behövs mer forskning kring andra sorters åtgärder såsom fysisk träning och kostvanor, så att vi får klarare evidens för hur effektiva dessa metoder är i jämförelse med läkemedlen.
JF: Jag tror nog att antidepressiva medel ibland förskrivs lite för lättvindigt i åldringsvården.
BW: Fast jag tror nog att överförskrivning av sömnmedel och andra mediciner är vanligare.
Pernilla Öberg: Forskningen om antidepressiva medel finns, det gäller bara att använda det i praktiken.
Gunnar Rylander: Gruppterapi kan vara ett bra komplement till medicin
Gunilla Olsson: Vi måste sätta in med resurser för att bryta det onda. Och det krävs mer samarbete med kognitiva terapeuter- de vill samarbeta och vid vissa diagnoser fungerar det faktiskt lika bra som mediciner.
Avslutningsvis ställde Ulf Wickbom samma fråga till hela panelen:
Vad vill du ge för råd till den nya socialministern?
JF: Satsa pengar på att öka kunskaperna hos läkare, de äldre själva och deras anhöriga och ge läkarna mer tid för kontakt med sina patienter.
MH: Mer forskningsmedel till alternativa metoder
FS: Använd försäkringskassan mer till rehabiliteringsåtgärder
BW: Använd pengar för forskning kring de äldre.
BM: Bena upp vilken typ av depression man talar om för där krävs helt olika behandlingar.
|
artiklar:
